När ska de konservativa börja be om ursäkt?

Moderaternas historia är en uppräkning av bakåtsträvan; först har man försökt motverka demokratiska reformer, sedan sociala och miljöpolitiska. Den generella gången är att man först kraftfullt sätter sig emot nytänkande, sedan tvingas se på hur reformer ändå genomförs, och avslutningsvis accepterar det som skett när den positiva utvecklingen är uppenbar för alla. Det kan inte vara angenämnt för det egna självförtroendet att vara konservativ politiker, med den långa listan av visat felaktiga ställningstaganden. Miljöpartiets politik har i princip den motsatta gången: först möts vi av skepcism för våra förslag, efter hand accepteras de av bredare kretsar och när framgångarna är uppenbara blir uppslutningen total.

Måhända är det därför förnekanden av historiska faktum är så framträdande i vissa moderater retorik. Senast i raden är Gunnar Hedbergs angrepp på mig på UNT:s insändare idag. Faktum är att i och med att moderata (och kristdemokratiska) politiker tidigare fört en aggressiv propagandakamp mot Uppsala kommuns biogassatsning har det varit svårt att klassa kommunens tidigare ansökningar om statsbidrag för utveckling av biogasanläggningen som långsiktiga. Risken att ett majoritetsskifte inneburit att biogasanläggningen avvecklats har varit allt för påtaglig. Att moderaterna omprövat sitt tidigare motstånd är därför välkommet. Men något klädsamt "vi hade fel" lär vi aldrig höra Gunnar Hedberg uttala. Men de som har ett lite längre politiskt minne kommer ihåg hur moderata politiker till och med uttryckte glädje när Uppsala kommun inte fick statsbidrag i tidigare LIP/KLIMP-ansökningar. Även här finns en påtaglig skillnad mellan miljöpartiet och moderaterna: miljöpartiet arbetar även som oppositionsparti för Uppsalas bästa!