17 års politisk kamp över?

Hur länge Miljöpartiet drivit frågan om fler gågator i Uppsala vet jag inte, förmodligen sedan starten i början av 80-talet. Min politiska kamp i frågan började när jag tillträdde i Centrala stadens kommundelsnämnd januari 1995. Till min förvåning fick jag omedelbart nämndens ordförande, Allan Billås (S), positivt inställd - och den då rödgröna majoriteten tog beslut, förmodligen med reservation från de borgerliga partierna. Det var bara ett krux. Kommundelsnämnden hade inte beslutsmandat i frågan, och i dåvarande tekniska beställarnämnden blev det stopp. Har sedan fortsatt lyfta frågan på olika sätt, och 2001 genom att gå ut och fråga de enskilda handlarna i Uppsala city hur de såg på att utveckla stadens bilfria områden. Många var positiva, men trycket var inte tillräckligt massivt för att det skulle räcka till för att skapa politisk majoritet. Möjligtvis var greppet för stort och partiet gick därför förra mandatperioden med den mer konkreta frågeställningen till dels handlarna på Svartbäcksgatan och dels handlarna på Dragarbrunnsgatan om de ville att just "deras" gata skulle bli bilfri. Nu var det förkrossande majoritet vid båda gatorna som var positiva, och särskilt stort var stödet på Svartbäcksgatan, där enbart fyra handlare inte kunde tänka sig en sådan lösning. Trots det var den då borgerliga majoriteten inte beredda att fatta beslut i frågan. Men nye KS-ordföranden, Fredrik Ahlstedt (M) tycks vara det enligt ett utspel igår. Måhända är 17 års politiska kamp för att få fler gågator i Uppsala nu över? Väntar väl med att ta bort frågetecknet till dess Svartbäcksgatan mellan biblioteket och Linnéträdgården är invigd som gågata.