Sju sanningar

Min vänsterpartistiska kollega i stadshuset, Ilona Szatmari Waldau har utmanat mig på att berätta sju sanningar om mig själv - varför jag gör ett avsteg från det politiska bloggandet och berättar:

1) Jag var DUM som förstagångsväljare och röstade inte på mp. Trots min egen politiska omognad som tonåring vill jag sänka rösträttsåldern till 16 år!
2) Jag var PINSAM, tyckte mina kompisar, när jag snöiga vintrarna åkte skidor i centrala Uppsala i stället för att cykla. Nu har jag lyckligtvis riktiga skidspår direkt utanför husknuten i Vattholma, men anser att den pågående förtätningen av staden måste sansas, så att det finns kvar möjligheter för bostadsnära rekreation även för stadsbor.
3) Jag var GLÖMSK när jag tog med en påse kompost till ett politiskt möte och sedan inte fick med mig den hem. Bakgrunden var att jag i mitten av 90-talet drev att den komposterbara fraktionen inte skulle slängas bland brännbart på mp:s riksdagskansli. Så blev det, men eftersom det inte fanns system för att ta hand om organsikt avfall i Stockholm då var lösningen att jag fick ta med mig komposten till Uppsala. Att ha påsarna på tåget var inga problem, men när jag hade ett möte med kommunrevisionen omedelbart efter att jag kommit till Uppsala ville jag inte ta med mig påsen in i möteslokalen, utan hängde upp den på en krok i kapprummet. Tyvärr glömde jag den när jag sen skulle gå hem, och när jag gick tillbaka för att hämta den dagen därpå var påsen borta. Så ska organiskt avfall naturligtvis inte hanteras - det ska användas till produktion av biogas!
4) Jag var NAIV när jag i byggnadsnämnden gjorde upp med Liv Hahne (m) om att stödja ett moderatförslag mot att de stödde ett mp-förslag. Jag blev naturligtvis lurad. Moderaterna stödde först mp-förslaget så att det gick igenom, men innan m-förslaget kom upp hade de ändrat sig och stod inte längre för sin tidigare linje. Kohandel är inte bra, politiska uppgörelser ska baseras på att man faktiskt respekterar varandras förslag och finner en resonabel kompromiss.
5) Jag var DUMDRISTIG när jag 1994 hoppade av mitt dåvarande av mitt dåvarande arbete, för att åka på englandsturné med popgruppen Dubs. Vi hade inga inbokade spelningar, men lyckades få kontakt med en bokningsagent som bokade in spelningar åt oss hela våren. När vi hade vår första spelning, på Tonys truck stop, blev vi dock beordrade att gå av scen halvvägs in i programmet, varpå bokningsagenten bokade av alla spelningar och tog sin hand ifrån oss, varpå vi inte ens hade pengar till båtbiljetter hem...
6) Jag var OSKYLDIG när riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl anklagade mig för uppvigling. Bakgrunden var att jag råkade befinna mig på riksdagsläktaren i samband med debatten om Schengenavtalet samtidigt som några demonstranter slet av sig sina tröjor och visade upp T-shirts med bokstäverna S-T-O-P-P-A-S-C-H-E-N-G-E-N. I tumulten som uppstod blev också jag gripen och förd från läktaren av säkerhetsvakterna, och i långa förhör med säkerhetschefen fann jag mig själv sedan anklagad för att vara den som låg bakom hela aktionen, utifrån att talmannen menade sig ha sett hur jag gav tecken för att samordna demonstranterna. Birgitta Dahl kallade till och med in vår gruppledare i riksdagen, Gunnar Goude, till partiöverläggningar med budskapet att så här får inte representanter för riksdagspartier bete sig. Lyckligtvis betvivlade Gunnar inte ett ögonblick på att jag talade sanning i att jag inte hade något med saken att göra, och till sist avskrevs anklagelsen.
7) Ilona Szatmari Waldau menar att jag är FÅFÄNG. Och det kanske det är att kontinuerligt skriva lite om mina år i uppsalapolitiken, i tro att det i efterhand kan intressera någon att läsa om bakgrunden till Glad Stad-skandalen, hur juryn för Musikens Hus egentligen kom till sitt val, eller hur samarbetet mellan s, mp och v verkligen fungerat under ytan...

Med detta utmanar jag miljöpartiets ordförande i Uppsala, Johan Lundqvist, att efter sin bloggpaus berätta sju sanningar!